Andakt: Ondska
"Er kärlek ska vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter." (Romarbrevet 12:9-10, 12)
Avsky det onda, håll fast vid det goda.
Skriver Paulus i Romarbrevet.
"Avsky det onda? Kan vi människor, enkla syndare avsky allt ont?
Har vi den förmågan? Eller är vi för egoistiska?"
Denna frågeställning hittade jag i en gamma dagbok från
konfirmationen. Och, ja, jag tror om vi människor med öppnar
sitt hjärta för Herren, kan leva i fred, och avsky det onda.
Men, vart drar vi gränsen vid ont?
Den serbiska soldaten som slänger den en timma unga
babyn i backen, gång på¨gång tills det dör. Ser han det som ont?
Nej, han är så¨avtrubbad och hatisk att han ser det som sin plikt!
Ser vi det som ont?
Vi gör det, för vi vet att det är ont.
Barnet som pallar äpplen från Rune 83 år gammal,
ser barnet det som ont? Kanske inte ont, men Kalle 8 år
vet att han gör fel. Men kan inte riktigt uppskatta vad som är
ont eller inte. Men rune då? Ser Rune det som ont?
Ja, i Runes ögon är det: "ouppfostrade snorungar!"
Ser pappa Nils, Kalles synd som ond?
Nej, Nils ser det som en del av uppväxten.
Ska vi straffa Kalle, i sitt ofårstånd?
Ska vi förlåta soldaten,
när han suttit av sitt straff?
Kan vi förlåta när hans jordiska dom är
slut?
I låten God of the moon and stars: God of the pimp... I come tho You!
Jag tror att vi måste förlåta dem som med öppet hjärta vill be om förlåtelse,
inte att vi inte ska straffa. Men en tjuv är inte alltid en tjuv.
Ocjh vi säger att den där soldaten, var en barnsoldat på 12 år,
helt förstörd, ska vi då straffa, eller ska vi hjälpa?
Nu tog jag till extrema jämförelser,
men för att visa hur stor skillnaden på ont och ONT är!
Vilka är vi att döma? Jag är Glöad att det är Gud som ska döma mig,
för om jag blivit dömd av dom jag sårat...
då skulle jag inte ha mycket hopp
Det var mitt försök till teologi
